Storlek 42? Lyllo!

Titta här vad jag snubblade över, lite efter alla helger, självklart: Vill du ha en glad nyhet så här efter alla äthelger? Okej: kvinnor med storlek 42 är oftare en glad och lycklig person, än en som drar 34.
Det tråkiga med denna "nyhet" är att det blir lite av smutskastning.... "Titta här, nu är storlek 42 bättre än dig som är storlek 34". Men det är säkert inte så det är menat. När jag läste artikeln - den är inte mycket längre än detta.... så finner jag följande text:

Resultatet visar att mest nöjda med tillvaron är 42:orna, följda av sin systrar i 40, rapporterar Daily Mail i sin nätupplaga.
Ska man tro på ett samband mellan lycka och klädstorlek så ska dock inte kurvorna bli för stora och många. Mest missnöjda med sina liv är kvinnorna med storlekarna mellan 48 och 52.

Jag tror inte att lycka hänger ihop med klädstorlekar. Jag tror däremot att det kan ligga något i DETTA resonemang. (helt ovetenskapligt och bara mitt privata tänkande)

Kan det vara så att flera (inte alla) av kvinnorna i de allra minsta storlekarna faktiskt inte är "naturliga små storlekar" utan att de under strikt övervakning av sin kropp, med begränsningar och tvång, tvingar sig själva att hålla sig i storlek 34?

Kan det vara så att flera av (inte alla) kvinnorna kring storlek 40-42 lever efter vad som gör de lyckliga? De har inte samma känsla av tvång på sig själva att dra minsta storlek utan vill bara må bra?

Lika (o)vetenskapligt gissar jag att flera av (inte alla) kvinnor i de större storlekarna känner sig misslyckade pga att de inte passar in i den mallen som "skapats för kvinnokroppen"? De känner sig klumpiga i förhållande till vad "alla" anser är idealet? Istället för att försöka trivas i sin egen kropp längtar de efter att få ha en annan = olycka och missnöje med sig själv??