Dagens Metro

I dagens Metro 2008-10-28 är det en tjej som svarar på "Idag Frisk"s insändare om Anna Skippers program "Du är vad du äter".

Anna Skippers tips är inte till för anorektiker. Svar till: ”I dag frisk”, (27/10), som menade att AnnaSkipper i ”Du är vad du äter”, bidrar till ätstörningar. Anna Skipper sätter människor med väldigt osunda kostvanor eller regelrätt matmissbruk på en strikt diet för att de ska vakna och se snabba och tydliga resultat.
Människor med normala matvanor behöver inte äta så strikt och det är absolut inget för anorektiker. Dessutom är det frivilligt att anmäla sig till programmet.
Anna Skipper ringer väl inte på hos vem som helst och börjar rota i dennes kylskåp, hoppas jag.
Man måste sätta saker och ting i sitt sammanhang. LINDA

Jag kan själv inte hålla med Linda som skriver denna. Jag brukar inte titta på detta program, men såg ett par avsnitt precis i början, och sen har jag snubblat över ett par repriser genom åren.

Anna Skippers program är skräckproparganda över mycket. Bland annat i reklamen inför att hennes program skulle börja sändas gick hon runt och meddelade: JU VITARE BRÖD, JU SNABBARE DÖD! (det är väl inte direkt att säga som riktiga dietister att allt är ok att äta i rimlig mängd?)

Nej, programmet vänder sig INTE till ätstörda människor, men det triggar ett stört beteende som tyvärr idag har blivit "norm".

Svält under graviditeten påverkar barnets gener

Dagens Nyheter skriver idag om att forskare upptäckt att människor vars mammor svalt under fostertiden har genetiska "ärr" i arvsmassan. Svälten kan orsaka sjukdomar hos barnen. De hade undersökt barn till kvinnor som svalt under andra världskriget, men nu är det ju tyvärr så att svält bland kvinnor inte direkt är begränsat till uländer och krigsoffer...

För några veckor sedan kom rapporterna om att kvinnor med ätstörningar kan bli sjuka igen när magen växer under graviditeten. Något som om man ska tro de här rönen alltså kan drabba barnet senare i livet...

Artikel: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=845085

Dagens Metro

I dagens Metro (2008-10-27) fanns en insändare från en som gått i behandling mot ätstörningar som vänder sig emot TV3:s "Du är vad du äter" med Anna Skipper.

Skipper sprider ett ätstört ideal i tv. Jag har haft en ätstörning i åtta år och går i behandling nu och tycker att
Anna Skipper från programmet ”Du är vad du äter” är helt patetisk. Hon predikar för normala icke-ätstörda människor att skapa
sig ätstörda matvanor. Där jag går i behandling för anorexi och bulimi får vi lära oss att man kan äta utav allt, men i
måttliga mängder. Det Anna Skipper lär sina tittare är att man ska sluta äta godsaker och avstå från vanliga livsmedel som
är helt normala och bra för kroppen. Har man inte fått en ätstörning ännu får man det snart.
Det är inte friskt att utesluta alla normala livsmedel och bara äta sådant som ”låter” nyttigt, det är sådant folk med ätstörningar
gör. ”Jag har slutat äta godis”, man utesluter livsmedel, slutar äta helt eller hetsäter allt det ”förbjudna” för att sedan
kräkas. På ätstörningsenheten Mandometerkliniken får vi lära oss att oavsett om man är underviktig eller överviktig ska man kunna
äta precis alla livsmedel, också onyttiga saker men i rimliga mängder utan skuldkänslor för det. Alla ni som lever med ätstörningar
och skam, sök hjälp och sluta lyssna på Anna Skipper. Uteslut inga livsmedel, våga äta av allt. Att utesluta 60
procent av Sveriges mest normala livsmedel är tragiskt, jag äter allt som Anna Skipper anser är onyttigt nu och jag har definitivt
inte blivit en ”tjockis” av det. Jag har bara blivit frisk!
I DAG FRISK

Den enkla frågan kom i insändaren: Varför säger Anna Skipper till alla att de ska skaffa sig ätstörda vanor och mönster, istället för att göra så som vi lär oss som gått i behandling mot ätstörningar : ÄT ALLT, ät varierat och överdriv inte åt något håll....

Detta är vad jag tyckt hela tiden.
Om Strix (produktionsbolaget) minns ett samtal för några år sedan när FÖRSTA säsongen av detta skulle sändas så ringde jag för att informera om skillnaden mellan att vara dietist (legitimerad sådan) eller diplomerad kostexpert/näringsrådgivare/kostvetare/whatever.
Jag frågade även om UPPFÖLJNING för dessa medverkanden som får lära sig att HYLLA viktnedgång och att hålla igen på mat. Men får de lära sig en balansgång???
Ingen uppföljning skulle finnas, "det har de ju inte i utlandet"

Pjäs på dramaten

Jag fick ett tips om detta. Marius von Mayenburg, som räknas till den unga europeiska samtidsteaterns starkaste namn, har skrivit en högaktuell, rapp komedi om identitet och utseendefixering.

Uppfinnaren Lette drömmer om att få presentera sitt senaste succépatent på den stora mässan. Men det finns en hake – hans chef tycker att han är för ful för att få vara företagets ansikte utåt. Det visar sig att alla håller med, inklusive hans fru. Efter ett besök hos en plastikkirurg som totalrenoverar hans ansikte förändras allt för Lette. Kvinnorna trånar och chefen hårdlanserar sin numera bildsköna medarbetare.
Men när kirurgen anser sig äga rätten till Lettes ansikte och det börjar dyka upp kopior på stan uppstår förvirring ...

Premiär 25 oktober på Lilla scenen, Dramaten.

Låter spännande, ska kanske försöka få mig dit!

Hemsideinformation

SMALs hemsida är under stor omgörning - en MAKE OVER - och beräknas vara klar inom kort (i oktober) SMAL ber om ursäkt för detta, men vi hoppas att ni kommer att gilla vår nya hemsida.


Återigen är det ideella krafter som ligger bakom arbetet - stort, stort tack!!!

(Med stort hopp om att SMAL snart får in pengar som kan täcka upp dessa eldsjälar och medmänniskors vänliga sinne!)

Graviditetsnoja

Jag kan inte låta bli. Efter att jag fått veta att jag själv ska bli en av de där "småbarnsföräldrarna" så har jag tittat runt på en hel del sajter som behandlar gravida, barn och förlossning (det är imponerande hur mycket man hinner läsa på bara ett par dagar!)

En läskig och tråkig sak som ständigt återkommer är: VIKTEN under/efter en graviditet

GucciMama: "Det enda jag tänker på just nu är min vikt"
(Va? Jag har precis givit liv till ett underbart barn, men det enda jag kan tänka på är inte att vi alla mår bra utan min vikt?)

Foruminlägg: "Jag undrar om det finns något bortsett från bantning och piller att ta till när man vill gå ner i vikt.Jag är i v.14, och skulle vilja bli av med min övervikt.Vet att man ska undvika onyttiga saker, och röra på sej.Men behöver tips på vad jag kan äta & göra för att gå ner i vikt på sunt vis..."

(Sa det själv. Är inte det ett sunt tips? Rör på dig, ät regelbundet, ät varierat - inget behöver vara hysteriskt - och är det verkligen DET man ska fokusera på när man fått veta att man är gravid???)

Vi föräldrar: "Jag vill bränna graviditetskilon! Jag undrar om jag kan ta morgonpromenader före frukost för att förbränna lite ”graviditetsvikt” trots att jag ammar? Räknas det som bantning?"

(Är det ingen som tänkt på att det kanske finns en anledning till att kroppen samlar på sig extra reserver inför småbarnslivet? Sömnlösa nätter, barnets väl och ve framför ditt eget. Eller ska "jag" bara brännas upp snarast möjligt?)

Bebisen prioriterar INTE huruvida du har maghull eller ridbyxlår. Det är inte det viktigaste i barnets värld. Hur mamma ser ut i kroppen är inte relevant. Däremot så LÄR VI våra barn att bry oss om det. Kanske är det därför våra dagisbarn är medvetna om sina och andras kroppar?
Kanske är det därför våra dagisbarn vill banta?

Barn gör inte som vi säger. Barn gör som vi gör.

Inga måsten...

En hel helg utan "måsten". Helt fantastiskt! Tänk vad jorden vore ett bättre ställe om vi släppte alla måsten för ett tag och bara tog hand om oss själva. (Utan att för den sakens skull löpa vild amok!) Lugnt och skönt, med hela TVÅ DAGAR åt bara det som får mig att må bra.
Det unnar jag alla!

"Min treåring blir kallad Tjockis"

Svenska Dagbladet har precis avslutat en artikelserie om vårt förhållande till kroppen, utseendet och skönhetsidealen. Första artikeln hette" Nya krav", andra hette " På bättringsvägen", tredje " Skönhetsideal" och den fjärde " Fusksnygg". Idag gav läsarna respons på artiklarna.

Svenska Dagbladet 2008-10-14

Lite citat från läsarnas reaktioner:

”Skönhetsidealen genom tiderna har alltid varit svåra att uppnå. Förr i tiden skulle man vara fet och blek, för det ­visade att man var rik och mäktig.
Nu är det tvärtom. Nu ska du se ut som Barbie och vara solbränd.
Men varför anstränga sig så hårt när man kan njuta av det man har? Din kropp är den vackraste ägodel du kan äga. Ändra inte på den. Använd den. /Ungdom

”Även tjejer som anser att de ideal som syns i tv och tidningar är fel kan påverkas av dem – det är så reklambilder fungerar. Alla vet att det är lögn att ett visst tvättmedel får kläderna att se ut som nya, men påverkas ändå ­undermedvetet.
Det behövs åtgärder mot de allt sjukare ideal som syns i media. Företagen tjänar pengar på bekostnad av vanliga medborgare, som inte vill ha den här typen av samhälle. /Maria

"Jag (kvinna, 55) oroas ofta av kraven på ungdomar. En flicka i yttre delen av min bekantskapskrets fick bröstförstoring i 18-årspresent av sin far. Det går knappt att kommentera, eller hur?
__________________________

OCH - vill jag tillägga. Så fort de t kommer artiklar som belyser skönhetsidealen så är det alltid någon som ska peka högt och skrika: TÄNK VAD SYND DET ÄR OM POJKARNA DÅ! (ungefär som det här med rosa bandet, pratas det om det ska många börja skrika: men prostatacancer då!?) Det är synd om ALLA som lider under skönhetsideal!!

Eller dessa som pratar om hur otroligt farlig fetmaepedemin är - jag förringar den INTE.

_ MEN _ (á la Tony Erving) det är snarare undervikt som börjar bli ett problem bland våra ungdomar - främst tjejerna. Men tjejerna TYCKER däremot att de är tjockare.
Och våra ungdomar i tonår och förpubertet minskar i vikt tyder på medveten viktminskning (bantning) enligt Svenska Skolbarns Hälsovanor.

Och jag tror (ovetenskapligt) att det är vanligare i dagens Sverige att tjejerna bantar/kontrollerar sin vikt medvetet/tränar sig smala eller underviktiga, snarare än att vi i Sverige svälter pga att det saknas mat på bordet och näring i hemmen (även om det säkert finns såna hem också)

Tugga och le?

Är det bara att tugga och le, så som min mamma lärde mig att göra när man äter borta. (Du behöver inte säga att det var det godaste du ätit om du inte tycker det - då är risken stor att du får samma mat igen - men du ska tugga och le.)
Mat borta är inte äcklig. Kanske på sin höjd mindre god. Men mest: Tack, bra. *tugg tugg*

Jag har hört så många prata om de som är sjuka i ätstörningar, och "på riktigt" har svårigheter med att äta. Detta är självklart samma lekmän som lägger egna diagnoser och uttalanden om detta - är det så lätt att vara forskare i dagens Sverige att man kan uttala sig om vad som helst bara man läst lite artiklar i någon kvällspress????

I alla fall. Det jag tänkte säga - en gång för alla är att när någon är sjuk i en klinisk sjukdom som ätstörningssjukdomarna är - snälla, söta, rara: säg inte att "DET ÄR VÄL BARA ATT ÄTA?"
För det är inte "bara att äta".

Det går inte riktigt att jämföra med tex alkoholism, men många gör det. "Det är som att säga till en alkoholist att du måste lära dig att kontrollera spriten, lite, ofta och regelbundet - men inte mer!"

Men när det gäller maten är det svårt att vara frisk i ett sjukt samhälle.
Tänk dig att du kämpar mot 50 000 fördomar varje dag, bara för att få i dig de nödvändiga näringsämnena!? Och att du samtidigt slåss mot alla "kostexperter" "matrådgivare", "näringskunnare" och alla dessa titlar som poppar upp nu för tiden.

Det är inte bara att äta. Det är som att slåss mot väderkvarnarna - att vara FRISK i en SJUK värld....

Måndagsdans

Jag går mot bussen, trött, svettig och lycklig.

Vad jag upplever varje måndagskväll hade jag aldrig trott var möjligt för bara ett par år sedan. Då trodde jag mitt liv var utstakat. Jag vandrade på en väg av plåga och svält och jag var tvungen att gå där. Inga avvikelser. Inga improvisationer. Jag var min egen stränga kontrollant. Noga med att straffa minsta avsteg från den mycket smala vägen. Skällde ut mina kroppsliga behov med besked när de gjorde sig påminda som hunger och trötthet. Alla känslor blev till sist en och samma: ett alltuppslukande vrål av sorg och ångest.

Nu går jag här på Birger Jarlsgatan, på väg från Balettakademien, till bussen. Jag har dansat, jag har snurrat och hoppat och skrattat tillsamman med en hel hop andra glada människor och min kropp känns stark och jublande. Jag har gett den frukostgröt och mjölk och blåbär och bananer och makaroner och korv och rivna morötter och valnötsbröd med hemmagjord marmelad och den tackar mig med att ge mig möjlighet att använda den till roliga saker som jag blir lycklig av.

Jag var en gång en liten flicka med ett vidöppet hjärta. Allt gick rakt in i den flickan med buller och bång. Hon trodde med samvetsgrann noggrannhet på allt hon blev tillsagd att tro på. Och det i världen som inte stämde med det svartvita uppslagsverk hon blivit given skulle mamman och Gud ta hand om och rätta till. Hon var Hans lilla blondlockiga lamm. Inga fula tankar fick passera genom henne, hon var bättre än så, hon var utvald.

Men med tiden fick flickan svårare och svårare med den där svartvita indelningen av världen. Allt det grå som trots allt fanns där emellan visste hon inte vad hon skulle göra av. Allt det som inte gick att sortera, allt som var varken eller, och all besvärande ovisshet förvirrade henne. I sin förvirring blev hon sittande, stirrande framför sig med munnen öppen och allt det gråa svävade in i henne. När munnen var full svalde hon det. Svalde och svalde allt det hon inte förstod tills hon en dag var så mätt på grå frågor och överblivna oklarheter att hon stängde munnen med en smäll och bestämde sig för att aldrig öppna den och svälja något mer.


Så levde hon tills hon knappt fanns mer. Först blev alla imponerade av hennes disciplin, hon var verkligen hängiven, sa de och höjde respektfullt på ögonbrynen och jämförde med Bokens helgon. Sen blev de förvirrade. Sen förbannade. Men flickan höll fast vid sin balansgång på den tunna linjen. Hon krympte till ett litet russin, ett litet pipigt, slappt och rynkigt skrutt till flicka.

Tills döden kom och hälsade på. Men han tog inte henne, han tog en annan. Och hon såg hur blek och kall och rå och fullständigt tom döden är. Och hon såg hur blodfullt och lockande livet med sina spretiga färger stod i kontrast till det definitiva slutet.

Då tog hon sin första tugga mat och drack sin första klunk vatten utan skuld. Hennes samvete var rent.

Tusen tuggor och tusen klunkar näring senare är min kropp starkare än den varit på femton år. Och den ger mig tusenfalt åter. För varje glädje jag stoppar in i den får jag flerfalt tillbaka.

Jag häpnar över allt jag får uppleva .
Jag är så tacksam att jag fått en andra chans.
Nästa måndag dansar jag igen.

Att känna sig vacker

Som vanligt, det sista jag gör innan jag lämnar datorn efter att ha jobbat framför den tills ögonen går i kors, så slösufrar jag snabbt in på Aftonbladet, Expressen för att kolla senaste skvallret, om det är världskrig eller något annat viktigt man behöver känna till.

DETOX-SPECIAL, (vet knappt vad det betyder) men det stod: - X kilo! "Vi känner oss vackra"

Är vacker en känsla? Jag trodde det var ett adjektiv = beskrivande ord.
Ungefär som när någon säger: Jag känner mig fet. FET ÄR INGEN KÄNSLA. En känsla är att sätta ord på något: Jag känner mig frustrerad, förbisedd, övergiven, jätteglad, överlycklig, sprudlande....

Jag hade kunnat köpa bantar-artikeln om de efter sina X-antal kilon hade sagt: "Jag känner mig mycket piggare, jag känner mig glad, jag känner mig lättare". Eller till och med "Jag är mycket vackrare nu".

Men, over and out. Ska bli skönt att vila från nyhetsflödet, och bara krypa upp i soffan i höstmörkret! :-)

Att få ut tanken i handlingen

I Ronja Rövardotter (filmen) finns det en sekvens där Ronja och Birk pratar om huruvida de hämtat vatten, ordnat maten osv. Och kommentaren kommer (det var några år sedan jag såg detta nu)
"Tänka bär inget vatten..."

Att tänka tanken är jättefint. Men det är finare att faktiskt GÖRA något. Genom att tänka händer inte så mycket - utåt i alla fall. Genom handling händer allt.

Sen kan handlandet i sig vara mer eller mindre bra, men är det inte bättre att GÖRA NÅGOT än att bara tänka att man skulle göra det?

När kommer då rätt tillfälle att gå från att tänka till att göra? NÄR får man då tummen ur?

Ett utryck jag kommit i nära kontakt med är filosofin: Hellre be om ursäkt än att be om lov.... Kanske ligger det något där i. Det blir i alla fall något gjort.


Man kan tänka många tankar kring vad man tycker och tänker kring dagens skönhetsideal, men så länge man låter dem stanna inne i huvudet kommer ingen förändring att ske.

Ätstörningar och skönhetsideal

Jag slogs av en tanke igår. Jag hade läst Elin Lagers artikel( DN.08/10/05) om ätstörningar, depressioner och behovet av att sprida information i skolor om dessa sjukdomar. Artikeln kändes klockren för det är just det behovet vi har arbetat med i skolor :) Men det finns ytterligare ett behov.

Vi behöver hitta positiva verktyg för att förebygga ätstörningar och depressioner.Verktyg som ungdomar kan ta till sig. Vi behöver stärka deras djupaste integritet. Är de grundade i sig själva så kommer det inte vara mottagliga för budskapet att de inte duger som de är.

Men då behöver vi förstå de utlösande faktorerna som faktiskt skapar skönhetsideal och en av de är vår jämförelse och spegling av varandra. Vi speglar oss konstant i varandra. Duger vi? Tillhör vi? Är vi älskvärda nog? Smala nog?

Del av ett skönhetsideal är att det är ett speglingsideal. Om man slutar att spegla sin identitet i andras ögon och istället skapar en identitet baserad på personlig integritet så kan inte yttre ideal påverka en. Skönhetsidealet har ingen kraft längre eftersom jaget är grundmurat..
Så vad vi behöver är att både informera och upplysa om de skönhetsidelen baksida men vi behöver också verktyg för att stärka var och en i att inte förlora sig själv i hur de tror att de uppfattas av andra..

Det kanske är så enkelt att vi faktiskt bara behöver fråga varandra. Stämmer min bild av mig själv med din?