GÄSTBLOGGARE

Ett gästinlägg skickat till SMAL (viss redigiering)

"
Om någon skulle fråga varför just jag fick ätstörningar så skulle jag först inte kunna svara på det. Jag skulle säga att det nog var en slump. Men sanningen är att det är det antagligen inte. Jag var mullig redan som 6 åring, inte tjock, men mullig. På lågstadiet ville killarna bara fråga chans på och dansa med de smala flickorna. Jag var ett andra hands alternativ, jag var den de turades om att dansa med när den smala var upptagen. Det gjorde mig hårdhudad, hur töntigt den än låter.

I mellanstadiet var jag fortfarande mullig, det i kombination med kaxighet gjorde mig till ett tacksam offer att säga elaka saker till. Jag fick höra att jag var tjock och ful, fick blickar som sa att jag inte dög. På den tiden var min största dröm att bli skådis och vinna en Oscar, jag låg nästan varje kväll och fantiserade om vad jag skulle säga om jag än dag nådde min dröm. I varje tal fanns ett avsnitt där jag gav tillbaka till alla dem som gjort mig illa, där jag sa saker som ”se på mig nu alla som fick mig att känna mig värdelös”.

I sexan fick jag nog med att vänta på att bli äldre, vacker dvs smal. Jag tvingade mig själv för första gången att kräkas, och gjorde det efter varje måltid i några dagar. Sen la jag av, men det spelade ingen roll. För om man väl passerat en gräns, så är de så mycket enklare att göra det igen. Och det gjorde jag. /.../

I ettan i gymnasiet brakade helvete lös. Jag hade länge mått dåligt psykiskt, men dolt det för min omgivning eftersom jag skämdes. Jag trodde att jag var en svag människa helt enkelt. /.../ Jag började gå hos en psykolog och fick diagnos depression och ätstörningar. Jag vägrade dock att ta några antidepressiva. Det tyckte jag var för folk som var tokiga, vilket jag vet idag är helt annat än sant. Dessutom var jag skiträdd för att jag skulle bli beroende av det, och aldrig kunna leva stabilt utan tabletterna. Stabilt är ett ord jag vill betona. Det gör mig upprörd att höra benämningen lyckopiller på antidepressiva, för de gör dig inte lycklig. Däremot så försöker de stabilisera hormonnivån i huvudet, att den är i obalans är nämligen vad som orsakar depressioner.
Mina ätstörningar förvärrades ännu mer under hösten, och terapi började kännas allt mer som en tillfällig smärtlindring och hjälp. /.../

Efter det började jag ännu en gång kämpa för ett vanligt liv. Det var för snart 1 år sedan. De senaste 2-3 veckorna har jag mått bra, men det går mycket upp och ner. Innan dess hade jag ett återfall i bulimin som varade i månader, och jag funderade nästa varje dag på att ta mitt liv. Jag vet att depressionen och ätstörningar har ett starkt samband, därför kämpar jag för att inte falla in i bulimin igen, för det är så lätt, så lätt. Just nu trivs jag rätt bra med min kropp, jag har börjat träna igen. Men inte för att gå ner i vikt, utan för att bli stark och få bättre kondis, hur töntigt det än låter. Den motivationen funkar bra.

/.../ Jag läste ett citat från ett tillfrisknad anorektiker, ”There´s no lonier place than an eatingdisorder”. Det är antagligen det bäst och enklaste sättet att beskriva det. Ätstörningar och depressioner är sjukdomar som ”inte räknas på riktigt”, folk har dessutom dålig kunskap om dem. Jag har alltid kunnat få stöd av vänner kring min matproblematik, och även om de hävdar att de förstår, så kommer de aldrig göra det fullt ut. Men det är inget jag är arg över, det är helt förståligt. Precis som att jag aldrig kommer veta hur det är att vara alkoholist. Men jag önskar jag kunde få er att förstå. Jag har försökt formulera det, men det går helt enkelt inte, det går inte att förklara hur man kan vara så mörk inombords att man inte vill leva. Eller varför man gråter av ångest för att man behållit en tallrik pasta i magen.

Ätstörningar är ett missbruk som gör en till någon annan än sig själv, på liknande sätt som alkoholism. Att se mina nära oroa sig varje gång jag vart på toaletten lite för länge är plågsamt, precis som hur det är att se tillbaka på de senaste åren och inse vad jag utsatt dem för. Jag kan inte förstå att det där var jag, de som skedde för ett år sen känns som evigheter sen. Jag känner mig ibland äldre än andra i min ålder, just för att jag gått igenom så extremt mycket. Jag har vart nära att dö minst 3 gånger, och jag är 17 år.

Så förlåt mamma, pappa, mina syskon, min släkt och mina vänner, speciellt min gamla bästis. Och tack. För att ni inte gav upp de stunder då jag gjorde det."