Thinner is the winner?

Detta har jag helt missat. Jag har inte läst vad hon skrivit innan. Jag känner igen namnet och har sett ansikte, namn och text i andra sammanhang.
Av en slump läser jag ett helt inlägg. "Smalast när hon vinner dör", en rubrik som får mig att ryyyyyysa. Jag känner till slagorden: All you need is water" och "thinner is the winner".

Annika Marklunds krönika träffar mig i magen. Ett citat:
"Nätet är fullt av så kallade ”pro-ana”-sajter, där medlemmarna – oftast unga flickor – lägger upp bilder av utmärglade kroppar, utbyter vansinnigt ohälsosamma bantningstips och stöttar varandra i kampen mot kilon som bara existerar i deras egna huvuden. De sjukas svar på Viktklubb.se.
Man förfasas över dessa sajter. Talar om att förbjuda dem, kallar dem livsfarliga. Vad flickorna som besöker sajterna tycker vet ingen. Eftersom ingen bryr sig om att fråga."

De sjukas svar på Viktklubb.se. Att gå med i viktklubbar, räkna kalorier, mäta sig, väga sig, tvinga sig, unna sig, träna sig, forma sig, deffa sig, detoxa sig, banta sig, diciplinera sig, svälta sig... Allt det där är vad - tragiskt många - människor kallar "normaltillstånd".

Ungefär som kommentarer jag kan få som gravid: "passa på att äta nu när du är gravid, det är grejen med att vara gravid, att man då får äta vad man vill".....
/Marianne

SMAL av kyla

"Smal av kyla Köld nytt vapen mot fett" så lyder länken, rubriken på Expressens hemsida. Jag har sett den flera gånger och tänkt skriva om det, men sen så har jag glömt av det, eller annat har kommit ivägen.

När man klickar på länken ändras rubriken. Nu lyder den istället "Fett kan bli vapen mot fetma" - vilket i sig är en felskrivning, misstänker jag. Det korrekta borde nog varit menat att vara "Köld kan bli vapen mot fetma". En felskrivning som funnits sedan 7 januari utan att någon reagerat på rubriken? Hm...

I alla fall. Det de säger i den första rubriken är att köld ÄR ett nytt vapen mot fetma.
Det de säger i den andra rubriken är att det KAN bli ett nytt vapen mot fetma. Vilket för mig är en stor skillnad.
Att något ÄR är inte samma sak som att något KAN VARA. Inte i min värld i alla fall.

Sen som en liten parantes ska jag kanske nämna att studien som artikeln grundar sig i är en studie på MÖSS. (det nämns även att detta gäller - om du är en mus) Samtidigt visas en bild på en smal, smal midja, och man spär på drömmen om den smala kroppen (om du utsätter dig för kyla?)

Därefter nämns detta citat: "Resultat från djurförsök är aldrig möjliga att göra direkt giltiga för människans räkning, i synnerhet inte om experimenten innebär ständig frusenhet – mössen i de aktuella experimenten vistades i blott fyra plusgrader."

Är det värt att gå ner i vikt och bli "smal" för att för att vistas i ständig frusenhet - 4 grader!? Vilket är svalare än ett normalt kylskåp..... En tanke från mig.
/Marianne

Bearbeta bort något som är FINT?

Man kan ju vrida och vända på ord för att få dem att låta annorlunda än vad de är. Jag har alltid trott att något som är FINT är något som är bra.
Tills jag såg en annons om att "bearbeta bort de fina linjerna".
Då var ju fina linjer, det som i vanlig folkmun kallas för rynkor. Och de vill man ju enligt skönhetsbranschen inte ha.

Jag börjar få rynkor längst munnen / kinderna när jag ler. Ska jag sluta le därför? Nej, då får jag ju rynkar när munnen "drar nedåt" av tyngdkraften.
Jag får även rynkor i pannan när jag lyfter ögonbrynen. Detta är "helt normalt för alla" säger folk, men jag fick dem faktiskt först när jag var i 25-årsåldern. Men jag har sett dem på barn i 10-årsåldern. Vi är alla olika.

Men vill jag utplåna en del av mig? Nej.
Inte ens utplana. Det är en del av mig.

/Marianne

Åka hiss

Måste man vara ett mattesnille för att åka hiss?
Jag har tänkt på det väldigt ofta när jag åker hiss. Ni vet de där skyltarna "Max X antal kilon eller X antal personer i hissen"
Jag kan inte sluta räkna lite olika exempel på det, och om jag ska åka i hissen flera våningar hinner jag börja tänka ut massor av kombinationer.

500 kg eller 6 personer.
Det ger ett "snitt" på att varje människa väger drygt 83 kilo.
Oftast är det svårt att klämma in fullt så många personer - bekvämt - i en hiss. Kanske om det är barn med. Om tre barn är med, som väger 30 kilo var blir det 90 kg för dem. Då kan de övriga tre vuxna väga 136 kg var innan lampan för "övervikt" börjar blinka.

Men jag har varit med om att den blinkat innan ändå. Vi var 4 personer i en hiss (vet inte hur många just den hissen skulle rymma) och jag vet att vi hade flera av oss som vägde under medelmåttet för just den hissens personvikt. Lite förvirrande matte.
/Marianne

PS - Talar man om kombinationer... Jag såg en skylt om en lokal innan, sån där skylt som berättar hur många som max får vistas i lokalen samtidigt. Denna skylt sa: "Max 320 personer får vistas i lokalen samtidigt, varav 2 rullstolsbundna".
Jag har aldrig sett en sån skylt innan som pekar ut enskilda individer på det sättet. "Max 5 personer med kryckor, 1 person med rullator och 2 rullstolsbundna.......?"

Mat, träning och ångest

Boken som ger unga med anorexi hopp

"22 unga tjejer och killar berättar om sin kamp mot anorexi och andra former av ätstörningar i Fridas bok" Mat, träning och ångest - berättelser ur verkliga livet, jag gillar idén. Jag gillar att det kommer ut berättelser ur verkliga livet som berättar att dessa sjukdomar faktiskt finns.

En bok för att ge unga sjuka i ätstörningar hopp om FRI(sk)HET.
Men - fy skäms media! Än en gång har man jämställt ÄTSTÖRNINGAR = ANOREXI. De nämner i texten att det är anorexi och andra ätstörningar.

Men när man läser vad författaren skrivit själv på sin hemsida:
Anorexi, bulimi, ortorexi och träningsmissbruk – benämningarna på olika typer av ätstörningar är många. Här berättar några personer fritt om sina egna erfarenheter av ätstörningar och hur de har påverkat deras liv. Ingen berättelse är den andra lik.
Varför ska alltid media i rubriker lyfta fram anorexin? Det sänder signalerna att får du anorexi får du uppmärksamhet, för det uppmärksammas.
De andra ätstörningarna sopas under mattan. (Där de hör hemma - i skammen?????)

Svälttrender kan stoppas?

Påväg från jobbet snubblar jag över denna rubrik: Lag kan knäcka svält-trenden.

"Kulturministern delade ut designpriset på Elle-galan i fredags. Inför hela Sveriges modeelit riktade hon skarp kritik mot branschens sjuka kroppsideal. Bland annat tog hon upp den omdebatterade BMI-lagen, som varit aktuell både i Frankrike och Spanien. ”Hade man kunnat stifta en lag om en BMI-gräns på 18 för modeller så skulle jag göra det” menade ministern.
Efteråt förklarar hon att det främst handlar om att uppmärksamma själva frågan. – Det går ju inte att lagstifta. Vem skulle se till att en sådan lag efterlevs till exempel, säger hon. "

(Kulturminister: Lena Adelsohn Liljeroth) BRA JOBBAT!

Top Modell Skinny

Jag såg på America's Next Top Model i veckan, kom att tänka på det när jag såg en trailer på tv om det. Faktiskt för första gången så frågade Tyra Banks en av tjejerna under bedömningarna hur hennes matvanor såg ut.

Domarna förklarade att de tyckte att hon var väl mager. De använde inte ens orden smal. Det var mager hon var. Samt att de förklarade för henne att de faktiskt behövde retuchera hennes bilder och göra armar och ben större än vad de faktiskt var.

Tjejen åkte tyvärr ut, innan man fick höra något om hennes tankar kring deras uttalanden där. Jag har träffat många, många som är naturligt smala. Några som varit naturligt magra också. Men oftast så är de "bara" naturligt smala.
Oftast är hela deras kroppar mindre. Handleder, höfter, knän, ben - allt är mindre. Det är inte oproportioneligt.
Men inte så många efter puberteten är "naturlig anorektiskt magra."

Mammaklädernas vara eller inte vara.

Äntligen kom det efterlängtade paketet från Ellos. Äntligen skulle jag få sätta på mig ljusblå jeans....

Som jag nämt innan kommer jag inte i H&Ms 44:or, utan måste hitta 46:or. (som mer eller mindre är omöjliga att få tag på) MEN - till min glädje hittade jag byxor i storlek 46 hos Ellos.
Idag kom de.

Jag totalt badar i dem. De motsvarar kanske 1-2 storlekar för stora för mig.
Tack för att min mammatid halvvägs har varit ett helvete enbart ur klädessynpunkt. *ironi*

Ensam om att vara normal?

Efter tidigare inlägg om den sjuka vikthetsen på tv fann jag denna artikel. Programledaren Ann Söderlund (som jag känner igen från något debattprogram på tv med flera kvinnliga programledare för flera år sedan, stämmer mitt minne?) uttalar sig om skönhetsidealet inom media.

"Hon tycker att hon är den enda normala på hela tv och uppfattas mycket hellre som smart än snygg. För Fredag berättar Kanal5-programledaren Ann Söderlund om att vägra ge vika för det sjuka idealet. "

Det mest tänkvärda i denna artikel (HURRA!!!) är
"Ann är övertygad om att det är farligt med smalhetsen i rutan och efterlyser fler sunda förebilder. – Mina kompisars unga döttrar sitter och säger att de har tjocka lår och stora rumpor. Vi vuxna är helt chockade och undrar var de får sånt ifrån.
Ann fortsätter:– Och så sitter Carolina Gynning och vikthetsar på sin blogg och ger tips på hur man ska bli ännu smalare. Det finns en fara med att det bara finns ett ideal, barn och ungdomar tror att man bara får bli känd och jobba med tv om man är jättesmal. Jag tycker att det är så synd att det knappt finns bra förebilder. Man behöver få se mångfald så att man kan identifiera sig. "

ANN - välkommen till SMAL! Snälla ta upp oss i något reportage!!

Den sjuka vikthetsen

Idag på jobbet snubblade jag över denna länk, men hade så mycket att göra att jag helt enkelt inte hann med den. Men nu hinner jag :-)

Rubriken skrek på Expressens hemsida. DEN SJUKA VIKTHETSEN, med följerubriken att "Tjejerna på TV4 talar ut om kroppsidealen". Jag blev lite besviken dock när jag läste notis-artikeln. Först tänkte jag att "ÄNTLIGEN" är det någon som verkligen talar ut och ifrågasätter. Men men.

"– Man kände att man var tvungen att banta, många tjejer som jobbar på TV4 är ju 34:or, berättade ”Let's dance”-aktuella programledaren Jessica Almenäs, 33, för Fredag nyligen och avslöjade även att hon tyckt att det varit jobbigt med folk som kommenterat hennes utseende."

Det är Sofia Rågenklint, Carina Berg, Carolina Gynning och Jenny Östergren som berättar om erfarenheter av allt från den upplevda hetsen över "extrakilona som kameran lägger på" till erfarenheter av att spy eller vara sjukligt smala.
Jag tar det med en klappspark.

/Marianne

Mama-shopping _ följetången

Jag har skrivit innan om min frustration att inte hitta mammakläder i "större storlekar". Det är faktiskt väldigt svårt att hitta mammakläder överhuvudtaget (nu när Lindex har slutat helt med mammakläder) KappAhls avdelning består av BH och trosor och H&M är mest mindre storlekar.

Jag beställde över nätet jeans från H&M (tack och lov var jag ute i god tid!) i oktober, direkt när jag fått veta att jag var gravid, och alltså inte hade någon mage alls.
Leveranstid på dem var februari 2009. "Bara" en månad kvar nu. *suck*

MEN jag har hittat lite kläder på Ellos av alla ställen. De har ett väldigt bra system med att man kan få sortimentet sorterat utefter sin storlek. Jag kan ju säga att utbudet för de mindre storlekarna var klart tvåsiffrigt (goooood mariginal) medan mina storlekar - som INTE är över 50, fanns det 6 artiklar för.... Länge leve friheten. Eller?

Det intressanta är att företagen som inte erbjuder mammakläder till mig självklart har MASSOR av barnkläder!!! Men jag överväger att handla mina framtida barnkläder på ICA Maxi eller liknande i stället. Hellre det. Känns det som idag i alla fall.

Det bortglömda nyårslöftet

Tanken slog mig NU.
Jag gjorde inte ett enda nyårslöfte inför 2009. Eller, ja, jag har ju haft fler år när jag inte gjort löften, men den här gången kom jag på det NU. Inte en enda tanke har jag haft. Superskönt.

Vad skulle jag lovat? Skulle jag gjort som "alla andra" och lovat att : äta nyttigare, börja träna mer, äta mindre godis och gå ner x antal kilon i vikt?

Jag vet ju att äta "nyttigt" är en definitionsfråga. För vissa innebär det att leva kalorisnålt genom att leva på tex sallad eller följa någon diet. För mig innebär att äta nyttigt att GE KROPPEN VAD DEN BEHÖVER. Kroppen behöver lite av allt möjligt. Det betyder att jag inte dör av att äta av det jag tycker är gott. Uppenbarligen går jag inte upp i vikt av det heller. Hellre äta vad jag gillar än att spendera all tid och tänka på allt jag missar att äta.
Äta mindre godis och gå ner X antal kilon hör liksom ihop med ovanstående. Inga övriga kommentarer på det.

Börja träna. Jag avskyr att träna. Det är det absolut tråkigaste jag vet. Att röra på mig kan jag tycka är skönt. Men för mig är det skillnad på det. Jag dansar istället. Det mår jag bra av.

Kanske ska det vara mitt nyårslöfte? Att göra sånt jag mår bra av detta år??

Men båda kvällstidningarna hade idag ett inlägg på förstasidan: den ena skulle man gå ner 4 kilo på 4 veckor tror jag det var, och den andra var 5 kg på en månad.... grattis.

TV-val i kval

Ikväll krockar verkligen TV för mig som känner mig redo att följa lite tv-program och blogga om dem. Top Model fortsätter på tv3 kl 20.00. (trodde att det bara gick en gång i veckan?) samtidigt som en spännande dokumentär går på Kanal 5 kl 19.55, Skönhetsprinsessor tolv år senare

"Brittisk dokumentär från 2008. Jane Treays följer upp sin lovordade film "Painted Babies" från 1995 genom att återvända till den unika världen av skönhetstävlingar för barn. Förra gången var Asia Mansur och Brooke Breedwell femåriga små flickor som kläddes upp, sminkades och dansade när de deltog i skönhetstävlingar för barn. Nu är båda flickorna 17 år gamla och deras liv kunde inte vara mer olika. Även 11/01. "

Med tanke på inläggen tidigare om skönhetstävlingar bland barn vore detta verkligen intressant att se. Eller skrämmande. Jag vet inte riktigt.

You wanna be on tooooooop?

American Top Model säsong 11 drog igång tisdag 6/1. Jag hade ingen aning om det. Vi satt hemma i soffan och slötittade på tv, och "nästa program, säsongsstarten av....." och där satt jag kvar.

Inte bara för att jag älskar audition-perioderna (oavsett vilken serie) utan för att jag känner att mitt engagemang i SMAL får mig att vilja "hänga med" på vad som händer i branschen. I alla fall vad tjejerna tittar på för program på tv nu för tiden.

Vad hände i säsongens premiär då....? Jo, i vanlig ordning (de senaste säsongerna har det väl varit så iaf) fanns en "plus sized model", men hon var inte tillräckligt "plus". Hon var för smal för att vara plusmodell, men hon var följdaktligen för stor för att vara "vanlig" modell.
Detta förtydligades av Tyra Banks, som sa att hon var som Tyra själv i kroppen nu. Skulle hon försöka få vanliga modelljobb skulle hon inte få dem, och skulle hon söka plus sized skulle hon vara för liten. (Tyra Banks skulle kanske iofs få jobbet ändå, eftersom hon är den hon är??)
Jag tycker att det ger en tydlig bild av hur förvirrande det är ibland. Förhållandet mellan verklighet och vad som är branschens krav.

För övrigt kan jag tycka att Tyra Banks såg väldigt, väldigt snygg ut i sin kropp, även om hon jämfört med de andra tjejerna såg stoooooor ut. Men jag tycker inte att hon förtjänar allt hån hon fått av skvallerpressen världen över. Hon såg levande och fantastisk ut.

/Marianne.

GÄSTBLOGGARE

Ett gästinlägg skickat till SMAL (viss redigiering)

"
Om någon skulle fråga varför just jag fick ätstörningar så skulle jag först inte kunna svara på det. Jag skulle säga att det nog var en slump. Men sanningen är att det är det antagligen inte. Jag var mullig redan som 6 åring, inte tjock, men mullig. På lågstadiet ville killarna bara fråga chans på och dansa med de smala flickorna. Jag var ett andra hands alternativ, jag var den de turades om att dansa med när den smala var upptagen. Det gjorde mig hårdhudad, hur töntigt den än låter.

I mellanstadiet var jag fortfarande mullig, det i kombination med kaxighet gjorde mig till ett tacksam offer att säga elaka saker till. Jag fick höra att jag var tjock och ful, fick blickar som sa att jag inte dög. På den tiden var min största dröm att bli skådis och vinna en Oscar, jag låg nästan varje kväll och fantiserade om vad jag skulle säga om jag än dag nådde min dröm. I varje tal fanns ett avsnitt där jag gav tillbaka till alla dem som gjort mig illa, där jag sa saker som ”se på mig nu alla som fick mig att känna mig värdelös”.

I sexan fick jag nog med att vänta på att bli äldre, vacker dvs smal. Jag tvingade mig själv för första gången att kräkas, och gjorde det efter varje måltid i några dagar. Sen la jag av, men det spelade ingen roll. För om man väl passerat en gräns, så är de så mycket enklare att göra det igen. Och det gjorde jag. /.../

I ettan i gymnasiet brakade helvete lös. Jag hade länge mått dåligt psykiskt, men dolt det för min omgivning eftersom jag skämdes. Jag trodde att jag var en svag människa helt enkelt. /.../ Jag började gå hos en psykolog och fick diagnos depression och ätstörningar. Jag vägrade dock att ta några antidepressiva. Det tyckte jag var för folk som var tokiga, vilket jag vet idag är helt annat än sant. Dessutom var jag skiträdd för att jag skulle bli beroende av det, och aldrig kunna leva stabilt utan tabletterna. Stabilt är ett ord jag vill betona. Det gör mig upprörd att höra benämningen lyckopiller på antidepressiva, för de gör dig inte lycklig. Däremot så försöker de stabilisera hormonnivån i huvudet, att den är i obalans är nämligen vad som orsakar depressioner.
Mina ätstörningar förvärrades ännu mer under hösten, och terapi började kännas allt mer som en tillfällig smärtlindring och hjälp. /.../

Efter det började jag ännu en gång kämpa för ett vanligt liv. Det var för snart 1 år sedan. De senaste 2-3 veckorna har jag mått bra, men det går mycket upp och ner. Innan dess hade jag ett återfall i bulimin som varade i månader, och jag funderade nästa varje dag på att ta mitt liv. Jag vet att depressionen och ätstörningar har ett starkt samband, därför kämpar jag för att inte falla in i bulimin igen, för det är så lätt, så lätt. Just nu trivs jag rätt bra med min kropp, jag har börjat träna igen. Men inte för att gå ner i vikt, utan för att bli stark och få bättre kondis, hur töntigt det än låter. Den motivationen funkar bra.

/.../ Jag läste ett citat från ett tillfrisknad anorektiker, ”There´s no lonier place than an eatingdisorder”. Det är antagligen det bäst och enklaste sättet att beskriva det. Ätstörningar och depressioner är sjukdomar som ”inte räknas på riktigt”, folk har dessutom dålig kunskap om dem. Jag har alltid kunnat få stöd av vänner kring min matproblematik, och även om de hävdar att de förstår, så kommer de aldrig göra det fullt ut. Men det är inget jag är arg över, det är helt förståligt. Precis som att jag aldrig kommer veta hur det är att vara alkoholist. Men jag önskar jag kunde få er att förstå. Jag har försökt formulera det, men det går helt enkelt inte, det går inte att förklara hur man kan vara så mörk inombords att man inte vill leva. Eller varför man gråter av ångest för att man behållit en tallrik pasta i magen.

Ätstörningar är ett missbruk som gör en till någon annan än sig själv, på liknande sätt som alkoholism. Att se mina nära oroa sig varje gång jag vart på toaletten lite för länge är plågsamt, precis som hur det är att se tillbaka på de senaste åren och inse vad jag utsatt dem för. Jag kan inte förstå att det där var jag, de som skedde för ett år sen känns som evigheter sen. Jag känner mig ibland äldre än andra i min ålder, just för att jag gått igenom så extremt mycket. Jag har vart nära att dö minst 3 gånger, och jag är 17 år.

Så förlåt mamma, pappa, mina syskon, min släkt och mina vänner, speciellt min gamla bästis. Och tack. För att ni inte gav upp de stunder då jag gjorde det."

Storlek 42? Lyllo!

Titta här vad jag snubblade över, lite efter alla helger, självklart: Vill du ha en glad nyhet så här efter alla äthelger? Okej: kvinnor med storlek 42 är oftare en glad och lycklig person, än en som drar 34.
Det tråkiga med denna "nyhet" är att det blir lite av smutskastning.... "Titta här, nu är storlek 42 bättre än dig som är storlek 34". Men det är säkert inte så det är menat. När jag läste artikeln - den är inte mycket längre än detta.... så finner jag följande text:

Resultatet visar att mest nöjda med tillvaron är 42:orna, följda av sin systrar i 40, rapporterar Daily Mail i sin nätupplaga.
Ska man tro på ett samband mellan lycka och klädstorlek så ska dock inte kurvorna bli för stora och många. Mest missnöjda med sina liv är kvinnorna med storlekarna mellan 48 och 52.

Jag tror inte att lycka hänger ihop med klädstorlekar. Jag tror däremot att det kan ligga något i DETTA resonemang. (helt ovetenskapligt och bara mitt privata tänkande)

Kan det vara så att flera (inte alla) av kvinnorna i de allra minsta storlekarna faktiskt inte är "naturliga små storlekar" utan att de under strikt övervakning av sin kropp, med begränsningar och tvång, tvingar sig själva att hålla sig i storlek 34?

Kan det vara så att flera av (inte alla) kvinnorna kring storlek 40-42 lever efter vad som gör de lyckliga? De har inte samma känsla av tvång på sig själva att dra minsta storlek utan vill bara må bra?

Lika (o)vetenskapligt gissar jag att flera av (inte alla) kvinnor i de större storlekarna känner sig misslyckade pga att de inte passar in i den mallen som "skapats för kvinnokroppen"? De känner sig klumpiga i förhållande till vad "alla" anser är idealet? Istället för att försöka trivas i sin egen kropp längtar de efter att få ha en annan = olycka och missnöje med sig själv??

Julfirandet är väl över nu?

Även om julgranen hänger lite trött i en hörna i hemmet måste väl ändå julen räknas som "över" nu?
Det är fortfarande både trettondagen och tjugondagen kvar men det vore väl ändå ok att "slänga ut" granen nu?
Eller för våran del, klä av den i all sin nakenhet, bryta upp den och lägga ner i källaren (haha!)

JULMATEN -
Jag kan konstatera följande när det gäller julmaten. Jag går fortfarande inte under av att äta julmat - oavsett om det är i dagarna tre eller fler dagar! Vi har till och med fortfarande julmat i kylen. Men det är inget magiskt med julmat som låter den "hoppa upp" och sätta sig på varken lår eller mage.
Eventuell viktuppgång av flera dagars smaskande brukar jämna ut sig, eftersom det nu har varit flera dagar utan samma typ av "bufféätande". Som dietisten sagt innan: ibland blir det mer, ibland blir det mindre. På en vecka jämnar det ut sig. Jag kanske kan sträcka mig till att det behövs lite fler dagar för "utjämnandet" över julen.

MEDIA -
Jag skäms nästan lite över min "noll koll" på vad som skrevs i media efter jul. jag brukar ju alltid ha koll på det. Jag observerade att någon av kvällspressen hade något om att "såhär går du ner julmaten" (eller liknande) på annandagen, för då var vi inne på ICA.
Annars har jag varit LEDIG. Jag har inte haft tid att oroa mig för varken extrakilon eller hur farlig julen varit för min (vår) del.

HJÄLP - håller jag på att bli vuxen? Eller håller jag bara helt enkelt på att bryta mig loss från den kraft som har bestämt över vad jag ska tycka och tänka i alla år? Jag får väl helt enkelt gratulera mig själv till det då!

Men var det bara jag som hörde Lasse Kronér säga, på självaste julafton, innan Kalle Anka (när alla barnfamiljer och jag sitter bänkade) att han är med i samma viktklubb som Jultomten??????

Det nya året är här!

Efter ännu en avslutad jul, och med en ny början tack vare nyåret går vi nu in i 2009.

Jag hoppas att detta blir ett väldigt spännande år. Inte bara för min egen privata del utan för alla som jag känner, och framförallt för SMALs del!
Ett nytt, färskt år som vi kan välja att göra precis vad vi vill med. All makt ligger hos oss själva. Vi kan välja att forma det här året och få vad vi vill att gå i uppfyllelse. Det ska bli jättespännande! Jag ser verkligen fram emot det. Det känns skönt att vara "på den andra sidan" även om fingrarna är ovana vid att skriva 2009 istället för 2008 än så länge. Men det kommer. Det är ju samma visa varje år.

För min del är detta året 2009
.... SMAL går in i sitt tredje(!) år som ideell förening
.... Jag firar 5 år som FRI(sk) från ätstörningar.