Sanna Nielsen: "Vägra galna skönhetsideal!"

Jag subblade över ett nr av VeckoRevyn ute i en butik i helgen. (nr 20 18/9 2008) på omslaget var en stor bild av Sanna Nielsen mot chockrosa bakgrund: "Vägra galna kroppsideal! Sanna Nielsen: "Kom igen! Nu bojkottar vi de sjuka förebilderna"

Vad kan jag säga annat än - BRA JOBBAT SANNA; jag är stolt över dig att du ändå vågar gå ut i media och säga en sån sak. Bra gjort VeckoRevyn som tryckte en sån . (tänk bara på att med det följer att inte fortsätta trycka artiklar som "Så här kommer du i favoritklänningen på två veckor" och liknande)

Sanna säger i artikeln att "Jag känner ingen smalpress från branschen, men jag känner det ifrån mig själv."
Nu är jag inte inne i branschen, och vet därför inte vad det finns för olika "presser" där. Men jag vet att tidningarna gärna dissekerar de som ev går upp i vikt, hånar lite grann, påpekar "sladdriga lår", celluliter m.m. Kanske inte lika mycket i Sverige som i utlandet.

Men Sanna säger i VR att hon känner den pressen från sig själv. Varför? Varför skapar vi den pressen på varandra? Vi duger ju som det är, huvudsaken är att du MÅR BRA. Få människor mår kanonbra när kroppen inte orkar med, när den skriker av värk både här och där..... vilket kroppen kan göra vid både undervikt och övervikt. Men om JAG med min längd mår bra av att väga kring ett visst antal kilon, behöver det inte betyda att någon som är lika lång som jag mår bäst av att ligga på samma antal kilon. Vi är individer.

Ju förr vi inser att vi är individer, ju bättre är det. Annars försöker vi ju bara vara, se ut som och bete oss som någon annan... Jag är JAG. Jag beter mig som jag beter mig, bra eller mindre bra. Jag väger vad jag gör, och jag ser ut som jag gör. Men jag är i alla fall stolt över mig själv.

Jag behöver inga dieter eller operationer för att se ut som något annat.
HÄR ÄR JAG - med celluliter (hallå, jag är snart 30 år!) med de fräknar jag har, med födelsemärken, ärr, sårskorpor, hår, tänder (icke att förglömma - med mina lagningar i tänderna) mina händer, mina fötter. Mina tår och fingrar.... Sån är jag. Det här är jag.

Och NEJ, jag behöver inte okroppsvänliga ideal! Jag är mitt eget ideal för mig själv.