Skönhetstävlingar för småbarn

Jag höll på att sätta kaffet i halsen häromdagen när jag såg rubriken på Aftonbladets hemsida: Skönhetstävlingar för småflickor och bebisar i USA

Är det sant - ja, det vet jag ju att det är.... jag har både sett det, läst om det och förfasats över det makabra innan. Även om jag vet att det gör mig ledsen kan jag inte låta bli att läsa det.

Med citat som till exempel:

Flickan ler inte längre.
När hon lämnar scenen utan statyett står de andra barnen kvar.
Hon är ful. Det har vuxenvärlden just klargjort med all önskvärd tydlighet.
Välkommen till Universal Royalty Beauty Pageant.
Vackrast unge vinner.
/.../
De minsta har än så länge inte lärt sig skillnaden mellan vinnare och förlorare.
Det har däremot den magra flickan i tioårsåldern med glasögon och brun långklänning.
Hon vet, när hon lämnar scenen först av alla, att hon är ful. Det har vuxenvärlden just slagit fast. Och de vuxna är ju experter, de om några borde väl veta.
Flickan kämpar mot gråten och klarar sig hela vägen ner till platsen där hennes familj sitter.
Då går det inte längre.
Tårarna tvättar bort sminket under ögonen.
Fulstämpeln sitter kvar.


Stackars små barn. Lilla, lilla oskuldsfulla mini-människor som vi vuxna "hjälpt till" att forma in i vår "fina" värld. Då kanske man tänker att : jag tittar ju inte på sånt här, jag stödjer inte det här.... men passiv tystnad är väl någon form av medhåll?
Vi vuxna måste ta ett ansvar. Allihopa. Även om det inte är just JAG som gör något så bär jag mitt ansvar som vuxen att säga emot, att sätta ner foten. Det här vill jag ta avstånd ifrån.