Tugga och le?

Är det bara att tugga och le, så som min mamma lärde mig att göra när man äter borta. (Du behöver inte säga att det var det godaste du ätit om du inte tycker det - då är risken stor att du får samma mat igen - men du ska tugga och le.)
Mat borta är inte äcklig. Kanske på sin höjd mindre god. Men mest: Tack, bra. *tugg tugg*

Jag har hört så många prata om de som är sjuka i ätstörningar, och "på riktigt" har svårigheter med att äta. Detta är självklart samma lekmän som lägger egna diagnoser och uttalanden om detta - är det så lätt att vara forskare i dagens Sverige att man kan uttala sig om vad som helst bara man läst lite artiklar i någon kvällspress????

I alla fall. Det jag tänkte säga - en gång för alla är att när någon är sjuk i en klinisk sjukdom som ätstörningssjukdomarna är - snälla, söta, rara: säg inte att "DET ÄR VÄL BARA ATT ÄTA?"
För det är inte "bara att äta".

Det går inte riktigt att jämföra med tex alkoholism, men många gör det. "Det är som att säga till en alkoholist att du måste lära dig att kontrollera spriten, lite, ofta och regelbundet - men inte mer!"

Men när det gäller maten är det svårt att vara frisk i ett sjukt samhälle.
Tänk dig att du kämpar mot 50 000 fördomar varje dag, bara för att få i dig de nödvändiga näringsämnena!? Och att du samtidigt slåss mot alla "kostexperter" "matrådgivare", "näringskunnare" och alla dessa titlar som poppar upp nu för tiden.

Det är inte bara att äta. Det är som att slåss mot väderkvarnarna - att vara FRISK i en SJUK värld....