Måndagsdans

Jag går mot bussen, trött, svettig och lycklig.

Vad jag upplever varje måndagskväll hade jag aldrig trott var möjligt för bara ett par år sedan. Då trodde jag mitt liv var utstakat. Jag vandrade på en väg av plåga och svält och jag var tvungen att gå där. Inga avvikelser. Inga improvisationer. Jag var min egen stränga kontrollant. Noga med att straffa minsta avsteg från den mycket smala vägen. Skällde ut mina kroppsliga behov med besked när de gjorde sig påminda som hunger och trötthet. Alla känslor blev till sist en och samma: ett alltuppslukande vrål av sorg och ångest.

Nu går jag här på Birger Jarlsgatan, på väg från Balettakademien, till bussen. Jag har dansat, jag har snurrat och hoppat och skrattat tillsamman med en hel hop andra glada människor och min kropp känns stark och jublande. Jag har gett den frukostgröt och mjölk och blåbär och bananer och makaroner och korv och rivna morötter och valnötsbröd med hemmagjord marmelad och den tackar mig med att ge mig möjlighet att använda den till roliga saker som jag blir lycklig av.

Jag var en gång en liten flicka med ett vidöppet hjärta. Allt gick rakt in i den flickan med buller och bång. Hon trodde med samvetsgrann noggrannhet på allt hon blev tillsagd att tro på. Och det i världen som inte stämde med det svartvita uppslagsverk hon blivit given skulle mamman och Gud ta hand om och rätta till. Hon var Hans lilla blondlockiga lamm. Inga fula tankar fick passera genom henne, hon var bättre än så, hon var utvald.

Men med tiden fick flickan svårare och svårare med den där svartvita indelningen av världen. Allt det grå som trots allt fanns där emellan visste hon inte vad hon skulle göra av. Allt det som inte gick att sortera, allt som var varken eller, och all besvärande ovisshet förvirrade henne. I sin förvirring blev hon sittande, stirrande framför sig med munnen öppen och allt det gråa svävade in i henne. När munnen var full svalde hon det. Svalde och svalde allt det hon inte förstod tills hon en dag var så mätt på grå frågor och överblivna oklarheter att hon stängde munnen med en smäll och bestämde sig för att aldrig öppna den och svälja något mer.


Så levde hon tills hon knappt fanns mer. Först blev alla imponerade av hennes disciplin, hon var verkligen hängiven, sa de och höjde respektfullt på ögonbrynen och jämförde med Bokens helgon. Sen blev de förvirrade. Sen förbannade. Men flickan höll fast vid sin balansgång på den tunna linjen. Hon krympte till ett litet russin, ett litet pipigt, slappt och rynkigt skrutt till flicka.

Tills döden kom och hälsade på. Men han tog inte henne, han tog en annan. Och hon såg hur blek och kall och rå och fullständigt tom döden är. Och hon såg hur blodfullt och lockande livet med sina spretiga färger stod i kontrast till det definitiva slutet.

Då tog hon sin första tugga mat och drack sin första klunk vatten utan skuld. Hennes samvete var rent.

Tusen tuggor och tusen klunkar näring senare är min kropp starkare än den varit på femton år. Och den ger mig tusenfalt åter. För varje glädje jag stoppar in i den får jag flerfalt tillbaka.

Jag häpnar över allt jag får uppleva .
Jag är så tacksam att jag fått en andra chans.
Nästa måndag dansar jag igen.