Under min graviditet kunde jag reta mig enormt mycket på denna viktfixering som var. Många, många, många frågade mig gång på gång kring hur mycket jag hade gått upp hittills. När mitt svar kom (om det kom) så skulle de berätta hur mycket de gick upp allt som allt: allt mellan att de gått ner i vikt – trots graviditeten – till att de gått upp 35 kg. Oftast så var det de som ”endast” gått upp 3-8 kg allt som allt som ville ha reda på MIN aktuella viktuppgång. Kanske för att sedan kunna säga: ”Har du redan gått upp så mycket? Jag gick upp X kg allt som allt”.
Och självklart kom det också – ”så här snabbt gick jag ner allt igen”. Stressen kan vara större för mindre. Jag fascineras fortfarande kring hur en gravid kropp blir ”allmän egendom”.
Den enda som verkligen inte var intresserad av vikten och väldigt sällan frågade om det var barnmorskan på MVC, och man kan väl tro att det snarare var hon som skulle varit intresserad – ur rent medicinskt synsätt….
Är det inte typiskt för dagens samhälle? Att vi aldrig känner att vi bara kan finnas i nuet och leva här och nu, och faktiskt kunna njuta av när det är bra? Ett stabilt tillstånd?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar